Nu fick han mig att gråta igen
Familjen kanske är det bästa man har, men varför märks det så sällan? Känns som att min familj bara vill såra mig, aldrig se mig som en riktig människa utan en som de kan säga "vad fan de vill till" och sen får jag stå där och bara ta det.
Är så jäkla stolt och glad över att jag ÄNTLIGEN ska få åka till USA, men lika mycket nervositet finns dock och osäkerhet över vad som komma skall. Mamma stöttar mig verkligen, vilket jag inte trodde hon skulle.
Var helt säker på att hon skulle vara negativ mot alltihop, snörpa på munnen så fort det kom på tal, men tror att hon någonstans har sett att jag mognat i mig själv och utvecklats från att vara den där "förjävliga" tonåringen till den unga kvinna jag är idag.
Mormor fick "en chock" då jag sa att jag nog skulle åka och blev mer eller mindre sur och sa att "ja, tror du verkligen det blir roligt? Jag tvivlar på det." - Mm, joo, tack för stödet... Iofs har hon blivit rätt bitter med åren, men det skulle ju inte skada att försöka vända på allt och se det positiva i något.
Morfar har jag trott skulle säga "vad kul" eller något. Idag sa han att han och mormor skulle till IKEA och jag försökte "flirta till" med att "Ja, och jag ska ju också ut och resa". Det han svarade var "Ja, det blir väl kul när polisen hämtar dig och slänger dig i fängelse" och HÅNSKRATTADE.
Jag kände mig bestört och svarade med en viss sarkasm "Och exakt varför skulle de det?". Han blev jättearg och började - ja inte skrika direkt; han har för mörk röst och vråla är inte heller rätt ord, men ni fattar - att "jag har då varit där sååå många gånger och man behöver det och det och det och det och det och..." för att komma in. Har man inte det så tar polisen dig och kastar dig i finkan. Jag sa att jag läst till mig den information som finns tillgänglig både i böcker och på Internet, plus att jag pratat med Patrik som jag kommer bo hos i sommar.
Morfar blev ännu argare och spottade lika mycket som han pratade högt att "Ja, men DU vet så klart allting du. För du har ju varit i USA så många gånger, så såklart vet ju du ALLTING. Men FRÅGA INTE MIG om du inte vill ha svar".
Jag sa: "Jag frågade dig ingenting. Sa bara att jag skulle ut och resa..."
Han: Ja, men du vet ju allt du. Hejdå.
Så hoppade han in i långtradaren och körde bort med en gång.
Jaha.. Det var ju väldigt otrevligt... Så jag gick hem och grät.
Blev så chockad och upprörd.
Mormor är bitter, det vet jag och jag är van - men måste HAN också bli det för den skull?
Orkar fan inte mer!
Har länge funderat på att bryta kontakten med dem, p.g.a. mormor,
men inte velat riktigt eftersom mormor redan förlorat så många familjemedlemmar...
Nu vettefan hur jag kommer göra...
Är så jäkla stolt och glad över att jag ÄNTLIGEN ska få åka till USA, men lika mycket nervositet finns dock och osäkerhet över vad som komma skall. Mamma stöttar mig verkligen, vilket jag inte trodde hon skulle.
Var helt säker på att hon skulle vara negativ mot alltihop, snörpa på munnen så fort det kom på tal, men tror att hon någonstans har sett att jag mognat i mig själv och utvecklats från att vara den där "förjävliga" tonåringen till den unga kvinna jag är idag.
Mormor fick "en chock" då jag sa att jag nog skulle åka och blev mer eller mindre sur och sa att "ja, tror du verkligen det blir roligt? Jag tvivlar på det." - Mm, joo, tack för stödet... Iofs har hon blivit rätt bitter med åren, men det skulle ju inte skada att försöka vända på allt och se det positiva i något.
Morfar har jag trott skulle säga "vad kul" eller något. Idag sa han att han och mormor skulle till IKEA och jag försökte "flirta till" med att "Ja, och jag ska ju också ut och resa". Det han svarade var "Ja, det blir väl kul när polisen hämtar dig och slänger dig i fängelse" och HÅNSKRATTADE.
Jag kände mig bestört och svarade med en viss sarkasm "Och exakt varför skulle de det?". Han blev jättearg och började - ja inte skrika direkt; han har för mörk röst och vråla är inte heller rätt ord, men ni fattar - att "jag har då varit där sååå många gånger och man behöver det och det och det och det och det och..." för att komma in. Har man inte det så tar polisen dig och kastar dig i finkan. Jag sa att jag läst till mig den information som finns tillgänglig både i böcker och på Internet, plus att jag pratat med Patrik som jag kommer bo hos i sommar.
Morfar blev ännu argare och spottade lika mycket som han pratade högt att "Ja, men DU vet så klart allting du. För du har ju varit i USA så många gånger, så såklart vet ju du ALLTING. Men FRÅGA INTE MIG om du inte vill ha svar".
Jag sa: "Jag frågade dig ingenting. Sa bara att jag skulle ut och resa..."
Han: Ja, men du vet ju allt du. Hejdå.
Så hoppade han in i långtradaren och körde bort med en gång.
Jaha.. Det var ju väldigt otrevligt... Så jag gick hem och grät.
Blev så chockad och upprörd.
Mormor är bitter, det vet jag och jag är van - men måste HAN också bli det för den skull?
Orkar fan inte mer!
Har länge funderat på att bryta kontakten med dem, p.g.a. mormor,
men inte velat riktigt eftersom mormor redan förlorat så många familjemedlemmar...
Nu vettefan hur jag kommer göra...
Kommentarer
Trackback
