HJÄRTEFLICKAN <3

Genre: Överlevnadsberättelse i kristlig, familjär anda.

Huvudpersoner: Elin, Maria, Cecilia, Rebecka, Samuel.

Handling: Samuels tre döttrar Elin, Maria och Rebecka samt hans änka Cecilias liv som hans överlevare.

Bäst: Gammaldags, vackert språk. Hur snabbt nya tankar på 'kvinnlighet' formas.

Sämst: -

Citat: s. 29 Här är mitt barndomshem, snäckan jag övergav, puppan jag sprängde.
s.  50 ... att handla mot mammas vilja är ju också ett sätt att bli vuxen.
s. 287 Se folk stadigt i ögonen så märker de inte hur fattig du är

Kommentarer: Otroligt att se hur lite kvinnosyn och -roll har förändrats på 90(!) år. Fantastiskt vacker berättelse, fylld av klokhet och visdom. Ärlig och uppriktig berättelse om livets vedermödor och könsroller, familjens och uppväxtens betydelse. Individualitet, men även brist på den i önskan och strävan efter att vara till lags, att "handla rätt".


Har skrivit ned ett antal övriga citat som jag tagit från boken och som jag tycker beskriver dess karaktär på ett bra och tydligt sätt. Alla dessa nedanstående citat har (liksom de ovanstående) påverkat mig unde min läsning. Ord inom [] har jag själv lagt till för att tydliggöra vad som sker och text i kursiv stil har jag lagt till som egna tankar om citaten :)

s. 12 ... vad vill oss rovdjuret Sverige? Rör oss inte, kom oss inte nära! Bara när vi håller världen från livet och sluter oss samman i familjen kan vi känna trygghet och hoppet att överleva ännu någon tid.

 

s. 22 Det var därför jag så ofta blev ilsk och otålmodig på dig. /.../ Att alltid ha fel gör en människa så kort och odryg till humöret.

s. 44 ... till fromhetens fängelse vill hon inte alls återvända: alltför tunga minnen av förmörkelse och olycka beklämmer hennes hjärta. Slå upp alla portar! Här kan jag inte stanna.

s. 56 Den stora hemlighetsfulla natten, då könen träder ut ur sina namn och dräkter för att förenas i människans heliga enhet /.../ Men hur kan en blomma prunka utan att slå sina rötter i smutsen?
Den senare delen av detta citat var så beskrivande och talande i mina ögon att den verkligen förändrade en del av min världsbild. Tycker den tåls att tänka på!

s. 100 Det är en moders uppgift att banna och förmana sina döttrar när de hemfaller åt fåfänga och flärd. Då skall hon tukta jäntorna med hårda ord och och förehålla dem vad som är viktigt här i världen: gudsfruktan, förnöjsamhet och strängt arbete. Och det är sinnelaget som räknas och inte den förgängliga fägringen.

s. 120 En misshandlad kvinna känner skam och skuld: har jag felat, har jag kanske mig själv att skylla? En misshandlad kvinna känner nederlagets bitterhet i sitt hjärta: kanske är jag inte kvinna nog att bedåra och leda min man? En misshandlad kvinna blygs över sitt elände och bemödar sig att dölja det som ett brott, en skamlig sjukdom, ett lyte /.../

en riktig karl /.../ hoho och haha: att en kvinna misshandlas är så hjärtligt roligt för dem. Och kvinnlig skadeglädje vänder sin söta tugga i munnen: inte vet jag om det är synd om människan. Det är inte ens fel att två träta. Och själv har en gudkselov kunnat hålla ordning på karlsloken. /.../

 

/.../ Men varför kommer han inte till mig med sin sorg? Är det jag som gör fel? Är det jag som inte kan fylla en kvinnas plikt att bjuda mannen en tillflykt?

En kvinnas egen förskyllan på det som skett. En samhällets syn. Kvinnors avundsjuka på varandra. Mäns övermäktighet. Tragik!

s. 163 För sent, för sent! Ack, varje ögonblick i livet är någonting för sent, var blinkande sekund en möjlighet förspilld!

s. 166 ... vad som hände med kvinnorna /.../ Att bara vara famn som bär och händer som betjänar och ögon som ser och läppar som vittnar, det är kvinnans lott. Men Cecilia vill inte låta sig nöja med detta.

s. 209 [Efter en våldtäkt] Min Gud, hur är världen beskaffad? /.../ Vi borde skyddas av samhället, vi borde ropa himmelshögt efter denna skändlighet, och drängen borde få sitt rättvisa straff. Men här går vi och smyger som brottslingar, vettskrämda för upptäckt. Det kan ändå inte vara rätt!

s. 211 Men hon har ju ingenting ont gjort! Ack, som om oskuld kunde vara till hjälp här i denna sällsamma värld. Som om det goda samvetet kunde hjälpa.
Som om oskuld skulle vara till hjälp... Ja, som om det skulle vara det. När skammen sköljer över och man anses förverkad. Då har oskulden inte längre någon plats.

s. 221 Därmed djupnade också den känsla hon redan från början plågats av: att hon själv bar skuld till sitt öde. Hade hon inte smilat upp sig mot Oscar? Hade hon inte bjudit ut sig som en sköka? Minnesglimtar av lättfärdigt koketteri drev ångestsvett i hennes panna. Ja, så var det, hon hade bjudit ut sig till den arme mannen, hon bar själv skulden till sitt öde.
En kvinna som skyller mannens illdåd på sig själv. Som söker orsaker till varför han gjorde så. Se bara till ordet "arme" som benämner den 'stackars mannens oförmåga att kontrollera sig själv och sin sexualitet'.

s. 222 ... hon (fann) den första fallfrukten i trädgården, en maskäten astrakan /.../ Grova gruskorn hade pressats in i fruktens vita kull, de öppnade såren var brunfläckiga, krälade av myror och luktade sött av röta. Det var en omogen frukt med redan förkastad av naturen. Aldrig skulle det stormfällda äpplet ge saft och näring åt de bleka, omogna fröna i kärnhuset. Det var en möjlighet till liv som stormen fällt. En skamlig förruttnelse var allt som återstod.

Liknelse.

s. 225 Nitton år gammal var Rebecka den sommar hon togs med våld.

s. 312 ... “lydnad”, ett ord på främmande språk som jag inte förstår.